Och då var det dags igen. Nu är vi bosatta i Stratford, Kanda. Jag tänker inte låtsas att allting är bra för det är inte det, nej. Jag sparkade en sten ifrån bryggan som jag stod på och kollade ut mot sjön. Från Sverige, Frankrike, New York, New Jersey, Los Angeles till Stratford. Men jag måste erkänna att vi aldrig bott på ett ställe som detta alltså ett underbart hus vid ett enorm sjö och lite utanför staden.

- Melanie, kom in, vi ska äta! Ropade pappa från terassen. Jag gjorde som han sa och började gå över den knappt 10 meters långa bryggan och sedan in i värmen. Jag satte mig vid matbordet och högg in, pizza, som vanligt.

- Hur känns det att börja skolan imorgon? Frågade pappa.

- Hur många gånger har jag svarat på den frågan egentligen? svarade jag frågandes.

- Mel, du vet att det inte mitt fel att vi behöver flytta hela tiden.

- Så vems är det? Sa jag och blängde på honom, han skulle precis svara men jag avbröt honom. - Säg inte att det är ditt jobbs fel för det är det inte, pappa!

Han suckade och blev tyst istället för att svara men till sist började han prata igen.

- Jag tror, förhoppningsvis, att vi kommer stanna här ett bra tag.

- Ett bra tag? Frågade jag.

- Jag vet inte Mel, vi får se.

Denna gången suckade jag samtidigt som jag reste mig upp och la tallriken och mitt glas i disken för att sedan fortsätta upp till mitt rum. Jag la mig på sängen med hopp om att försöka somna men det gick inte överhuvudtaget. Jag låg och tänkte på grälet jag och pappa precis hade. Det där händer ganska ofta men jag är snart 16 år och jag har redan bott i tre olika kontinenter. Pappas jobb, mäklarfirman, kräver så himla mycket av honom därav någonting av det är att han måste resa runt i hela världen för att jobba. Jag hatar det så himla mycket. I början var det kul att träffa nytt folk men det är inte det att jag behöver träffa nya vänner hela tiden som är jobbigt, utan att behöva lämna dem gång på gång.

Morgonen därpå snoozade jag ett x antal gånger för mycket så att jag till sist fick flyga upp ur sängen och march in i duschen. När jag kom ut ur duschen så ruffsade jag till håret och lät det vara naturligt lockigt. Ännu fem minuter senare sprang jag till min garderob och drog upp de två dörrarna. Jag stod självklart och kollade efter någonting att ha på mig i minst fem minuter till jag till slut drog ut ett par svarta jeans, ett begie linne och en svart kofta med mönster på. Jag tog på mig det och fortsatte mot min smyckes hylla och tog även på mig en ring som jag satte på pekfingret, en som jag satte på ringfingret och ett halsband. Fort stoppade jag ner nycklar, mobilen, ipoden, plånboken och satte solglasögonen på huvudet. Jag försökte smyga ner för trappan så tyst som möjligt så att jag inte väckte pappa men han satt redan i köket med kaffet i handen och tidningen upptryckt i ansiktet.

- Godmorgon, mumlade jag och öppnade kylskåpet.

- Godmorgon.

Hastigt tog jag ut smöret, osten och brödet från skåpet. Jag började bre fort samtidigt som jag sneglade mot klockan, 07.23, jag räknade ut att jag hade exakt 7 minuter på mig till bussen skulle komma.

- Ska du till ishallen idag? Frågade pappa och la undan tidningen.

- Nej.. Eller kanske, sa jag kallt och tog sista tuggan av min macka. Pappa suckade men sa ingenting och det var jag otroligt tacksam över, för tillfället iallafall.

Klockan blev prick halv, jag kastade väskan över axeln och  smällde igen ytterdörren innan jag sprang mot bussen. Väl på bussen så var alla blickar på mig och det kändes som att vartenda ljud som jag hört innan jag stigit på tystnat. Med sakta och oroliga steg gick jag längre bak i bussen och satte mig näst längstbak. Bussresan gick fort och jag steg fort ut och fortsatte in på skolan. Att allas blickar fortfarande var på mig, den nya tjejen, var jag van vid så jag fortsatte bara in till rektorns rum.

- Här har du schemat, böcker, ett papper du ska ge till din lärare och koden till ditt skåp, sa Mr. Lockwood och räckte fram ett x antal böcker där det även låg ett stort och litet papper på.

- Tack, log jag och fortsatte ut i korridoren. Jag försökte hitta var jag skulle vara på schemat, ögonen letade sig upp, ner, höger och vänster tills de stannade på Klassrum 112, 8.00, Engelska. Dåså, jag la väskan i skåpet och tog ut engelska boken jag precis fått, låste skåpet och fortsatte mot Klassrum 112. Utan en enda blick på någon annan förutom läraren som stod bakom sitt skrivbord längst fram, gav jag henne lappen och gick sedan och satte mig längst bak i klassrummet. Mrs. Code började prata och jag försökte lyssna så mycket som möjligt men hamnade i mina egna tankar hela tiden. Plötsligt vände sig alla mot mig och Mrs. Code ropade mitt namn ett x antal gången innan jag uppfattade att det var mig hon ropade på mig. Jag kände hur mina kinder började hetta till så jag försökte undvika hennes blick men kom på mig själv, hon ropade på mig.

- Ja, Mrs. Code, sa jag och försökte att dölja nervositeten i mitt ansikte.

- Skulle du vilja presentera dig? Frågade hon med ett skratt.

- Uhm, visst, mumlade jag och reste mig upp samtidigt som jag tilltalade mig själv att sätta mig ner igen och vara tyst. - Ehm.. Jag heter Melanie Canavan, är snart 16 år, har bott lite överallt i världen de senaste 4 åren och jag har åkt konståkning så ja, det var nog det. Jag log halvt mot Mr. Code som själv stod och log belåtet innan hon fortsatte med sin lektion. Jag suckade tyst av lättnad och dök sedan ner i boken.

När lektionen äntligen var slut knappt en timme senare så började jag gå mot matsalen när jag plötsligt kände att någon ryckte till i min arm lätt. Jag slängde fort en blick över axeln och möttes av två isblåa ögon, det var en av tjejerna som går i min klass.

- Hej! Sa hon med ett skratt.

- Hej.

- Jag är Caroline förresten, vi går i samma klass!

- Jaha, jag är Melanie men det vet du nog efter att jag gjorde bort mig imorse, sa jag och skrattade genererat.

- Äsch, det gör ingenting. Jag log lite mot henne och insåg då att hon varit den första jag pratat med hittills. - Så,du konståker? Frågade hon och vi fortsatte mot kön.

- Gjorde, svarade jag.

- Varför slutade du?

Jag suckade och tänkte själv på svaret till frågan Caroline just frågat.

- Jag har väll inte egentligen slutat, utan det är bara det att sedan min mamma gick bort så har jag inte velat åka, det var alltid hon som tränade mig.

- Jaha, oj, jag är ledsen, för din mamma alltså, sa hon tyst.

- Det är lugnt, du då? Tränar du någonting?

- Konståkning, sa hon med ett skratt.

- Skojar du? Frågade jag med höjda ögonbryn. Hon nickade och log till svars. - Nice! Har ni någon ishall här?

- Ja, ungefär 10 minuter härifrån.

- Jaha, okej.

Klockan slog 10 över 4 och hela skolan skyndade sig ut för att ta första bästa bussen hem. Jag själv och Caroline gjorde samma sak och hann som tur med den första. När vi stod utanför mitt hus cirka 20 minuter senare så sa jag hej då till Caroline och steg ut. Pappa var inte hemma och det såg jag direkt eftersom hans halv blåa jeep inte stod parkerad utanför. Jag gick in och hängde av mig jackan, knöt av conversen och la dem på hyllan för att sedan fortsätta upp till mitt rum men jag stannade vid dörren som ledde till garaget. Jag öppnade dörren och gick ner för trapporna tills jag stod nere i garaget som var fullt av kartonger. Sakta började jag rota i de översta lådorna som sedan blev de mellersta och sedan de nedersta och där var dem, mina slitna skridskor.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första efterlängtade delen, förlåt att det kommit upp så sent men vi vill verkligen att den ska bli så bra som möjligt!

Värd 30 kommentarer? Det tror jag säkert så kommentera på, och ge oss gärna kritik!