”Vad fick vi för läxa?” April förstod mitt förvirrade ansiktes uttryck och började skratta. ”Vi fick ingen läxa, oroa dig inte” Jag andades ut med ett leende. ”Tack gode gud, har du sett till Cameron?” Vi gick längst den stora skolgården. ”Nope” Sa April snabbt. ”Bra, sa till han att inte komma. Ville ta bussen idag” Hon log stolt. Men andra ord – hon älskade att jag fortfarande försökte vara så normal, som jag faktiskt är. Jag putade till en sten och suckade. Jag mötte Aprils blick. ”April”, Sa jag.

Hon kollade oroligt på mig. ”Jag tror att..” Jag andades ut och stannade upp. April förstod antagligen ingeting. ”Jag tror jag ska lägga ner modellkarriären!” Aprils islatte åkte rakt ner i marken och blickar drogs direkt hit. ”Fan” Röt hon och kollade ner på sin tröja som nu var full av islatte. Jag tog tag i Aprils hand och drog med henne ut från skolgården. Jag stannade upp och kollade henne i ögonen. ”Seriöst?” Sa hon efter ett tack och jag nickade. ”Wow. Det var väldigt..” Hon tystnade upp. ”Oväntat? Jo jag vet..” Jag bet mig löst i läppen och suckade. ”Men du fattar inte, människor är galna! Jag blir bara större och större för varje dag, och jag vill inte vara STOR!” Jag suckade hårt och märkte att April var mer intresserad av sin tröjas lattefläckar en mina problem. ”Hallå?” Muttrade jag. ”Ja, va? Jaha, ja såklart” Sa April snabbt med ett påträngt leende och mötte min blick. Men den gled snabbt ner till hennes tröja igen. ”Åh, vi går hem till mig, du får låna en tröja av mig..”

-

Samtidigt på andra sidan staden;

”Skynda dig Justin!” Jag lipade mot Kenny och efter ännu ett dramatiskt försök gav jag upp. ”Men ta den då” Mumlade jag efter att inte fått in den stora väskan i bilen. Den var tung – inte jag som var svag. Vi hade nu landat i Kalifornien och var här för att spela in till min nya musikvideo. ”Svagis!” Kenny flinade och bärde upp scenväskan med ena handen och la sen in den i bagageluckan. Jag lutade mig mot bilen med ett flin. ”Jaså, hunken spelar cool?” Han vände sig emot mig. ”Justin, jag är cool” Sa Kenny. Jag började skratta samtidigt som jag skakade på huvudet. ”Snyggt försök Kenny!” Han kollade förvirrat mot mig och jag skakade skeptiskt på huvudet. ”Inget” Muttrade jag och gick runt till baksätet. Jag öppnade dörren för att sätta mig. Alfredo satte sig framför, och Mamma bredvid. Jag drog sen ner kepsen över ansiktet med ett leende. Men revbenen värkte till. Aouch.

-

”Ta med en Cola också!” Jag riktade blicken mot Kenny som nu stog i dörröppningen. ”Okej, kommer snart!” Han stängde hotelldörren med en smäll och jag suckade. Jag satte mig försiktigt i sängen och drog upp min tröja till bröstet. Jag smekte mig försiktigt på revbenen. Blåmärkena hade börjat avta. Jag drog ner tröjan igen och utan att tänka på det så kom allt upp i mitt huvud. Jag hade allt i i huvudet, det skulle aldrig försvinna. Men somsagt, det var mindre en några månader sen det hände. Så kändes det fortfarande i hjärtat att någon gör sådant..

”Jag klarar inte detta” Hade jag sagt och gått iväg från konserthuset. Jag sprang för allt jag då hade. Och utan att se det, så var jag omringad. Jag han inte inse det. Jag hörde skott. Jag hade en sista bild, innan jag tuppade av. Det var när jag låg där, helt orörbar. Men blod över hela tröjan. Dom hemska minnena, skulle aldrig försvinna.