Även fast jag visste att mina fans var hur underbara som helst, visste jag inte att dom skulle stötta mig så här mycket. Eller jo, det visste jag. Men inte när det var något som hänt mellan mig och Summer. Hon har alltid vart så hatad av dem alla. Något som är så synd med tanke på vilken otroligt stark människa hon är. Jag sneglade emot min mobil, pip efter pip kom en efter en. Men jag vågade inte ta åt mig den. Jag visste att dom flesta skulle vara antingen ifrån Scooter, eller mamma.

Dom skulle bara säga till mig att jag var tvungen att gå ut innan misstankar anades. Om att vi gjort slut och massa. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Eller vad sanningen var. Hade vi gjort det..?

Jag hade egentligen aldrig känt mig så ensam och lämnad. Även fast jag har människor omkring mig varje dag, varje natt, så känner jag mig så ensam. Det är något som händer med mig. Jag är inte längre mig själv. Och jag vet, att när det går så långt att jag tillochmed kan erkänna det för mig själv, då har det gått för långt.

Jag reste mig försiktigt upp och stoppade in fötterna i Justins morgontofflor. Jag kollade emot klockan som visade halv 3 på natten. Jag suckade och drog min morgonrock runt mig. Jag kunde höra röster utifrån och jag sträckte snabbt på mig. Jag tassade försiktigt ut ur rummet med stannade upp när jag hörde Justin. "Scooter, jag älskar henne inte på riktigt, snälla nån. Det är inte därför jag är sån jag är, det är verkligen inte därför. Jag bryr mig inte ett skit om henne", utbrast han och det stack til. Va? "Jag är ledsen, men jag har svårt att tro dig", mummlade Scooter tyst, nästan så att jag inte hörde.
"Tro vad du vill, men Summer betyder ingenting för mig..", sa han. Jag flämtade till och han vände snabbt sin blick emot mig.