- Varför? Viskade hon och kollade på mig länge.

- Sara, förlåt. Det var inte menningen att det skulle bli så. Men jag gillar inte Selena på det sätt jag gillar dig.. Jag gillar dig sjukt mycket, men sanningen är den att jag ser Selena som en kompis och inte mer. Det är dig jag gillar, och ingen annan! Sa jag tyst och försökte få ögonkontakt med henne men hon kollade bara bort.

- Justin, jag bryr mig inte. Släpp mig, NU! Utbrast hon tillslut och försökte komma loss men jag skakade på huvudet.

- Du får inte vara ute själv nu, Sara snälla.. Mummlade jag och hon gav mig en arg blick.

- VARFÖR BRYR DU DIG? JAG HATAR DIG OCH JAG MENAR DET! Skrek hon och klappade till mig. Jag släppte henne snabbt och hon sprang iväg. Jag försökte springa efter henne men det var för mörkt.

- SARA! FÖRLÅT! Skrek jag efter henne men hon var borta. Jag hörde hur mobilen ringde och det var verkligen inte rätt tillfälle just nu. Jag kollade ner och såg att det var Selena, fan. Jag klickade henne och såg att jag hade fått ett sms. Det var från Sara, " Jag vill aldrig mera se dig. Det spelar ingen roll vad du gör, det du gjorde var fan hemskt. Man behandlar inte en tjej på det sättet. Du kan radera mitt nummer och ring eller smsa mig inte. Jag kommer inte svara. Och gå inte ut och leta efter mig, jag är på mitt hotellrum och vi åker hem om 2 timmar. Eftersom klockan är 4 och vi åker 6. Fan dig Justin, och jag som trodde att du var äkta... Att du inte var som alla andra killar, men du är precis som dom. En idiot." Skrev hon och jag kände hur mina ögon blev blöta. Varför ska mitt liv vara ett sånt helvete. Plötsligt märker jag hur det blixtrar till och bakom mig stog det en paparazzi. Vad fan? Klockan är fan 4 på natten. Jag springer snabbt där ifrån och sätter mig bakom några stenar på stranden. Även fast allt jag vill just nu är att bara dö, så är inte det den rätta vägen. Men vad är den rätta vägen, leva eller dö?

1 vecka senare.

- Sara! Det är mat nu! Ropade mamma ner ifrån.

- Jag är inte hungring! Ropade jag tillbaka och suckade lite. Jag hörde hur hon gick upp för trappan och öppnade sen min dörr.

- Sara, du har inte ätit på 2 dagar. Du har bara suttit här på ditt rum och inte gjort någonting, vad är det med dig?!

- Inget, jag är inte hungrig bara.. Låt mig vara ifred! Sa jag och borrade in mitt huvud i min kudde.

- Gör som du vill, men ikväll äter du middag med oss! Punkt slut! Sa mamma och gick ut ur rummet. Jag följde henne med blicken och suckade djupt. Fan vad föräldrar är jobbiga. Men sanningen är den att jag är hungrig, jag vill inte äta hellt enkelt. Jag har ingen lust att äta. Jag tog upp min dator och gick in på twitter. Det var en vecka sen det hände, dagen då mitt liv förstördes. Dagen då Justin svek mig. Han har inte hört av sig och har inte twittrat på 5 dagar nu. Såfort datorn gick igång så gick jag in på hans twitter. Han hade fortfarande inte skrivit något. Jag kände mig lite dum att jag inte förlät honom, men det han gjorde.. det var hellt enkelt inte okej. Jag gick snabbt in på twitter och skrev  " Även fast sanningen ibland är hemsk, så är sanningen det bästa. Utan sanningen så hade alla bara gått runt och vart bluffar, precis som du. Och du vet vem du är". Jag tänkte efter lite men la upp det sen. Jag stängde ner datorn eftersom FaceBook var något jag inte var inne på. Folk har börjat fatta att det var jag på bilderna med Justin, och därav hatbrev. Jag la ner datorn på golvet och kollade mig i spegeln, jag såg hemsk ut. Men varför ska jag bry mig, det är endå ingen som ser mig. Varför ska allt vara så svårt! Jag bara stog där länge och granskade mig själv. Vad är egentligen menningen med livet?