- Ja, jag lovar. Jag älskar dig, jag har verkligen inte kännt så här för någon. När jag det tog slut mellan oss, då tog mitt liv slut, kändes det som. Du fattar inte Sara. Det är så svårt för mig. Om jag bara kunde.. kunde.. gå tillbaka i tiden! Jag ångrar det jag gjorde, förlåt.. Sa han och nu rann det mer tårar från hans kinder. Jag kunde inte säga något. Jag bara stog där hellt stel. Plötsligt känner jag Justins läppar mot mina. Jag backade snabbt undan och han gav mig en sorgsen blick.

- Förlåt. Sa han.

- Det gör inget, eller jo. Eller.. Skitsamma. Jag måste gå nu! Förlåt.. Sa jag och torkade bort lite tårar. Jag tänkte precis springa därifrån tills han tog tag i min hand och drog mig tätt intill sig. Han la ner något i min ficka och bad mig kolla när jag kom hem. Jag suckade och drog mig undan.

- Förlåt.. Men jag måste verkligen gå! Du har mitt nummer i värsta fall. Sa jag men det var itne san, jag behövde inte gåt. Jag gick sen snabbt hem och kände mig välligt illa till mods. När jag kom hem så slängde jag av mig skorna och gick direkt upp på mitt rum och la mig i sängen. Tårarna bara forsade ner. Egentligen ville jag inte lämna honom. Men det var det enda rätta. Jag la mig på mage och la armarna under huvudet. Plötsligt kom jag och tänka på det Justin la i min ficka. Jag satte mig upp och tog ner handen i min ficka och drog sen upp ett litet brev där det stod "i love you" på. Jag tog upp det och läste tyst för mig själv.

"Förlåt mig Sara. Jag vet att jag sabbat detta regällt. Jag ville inte detta, jag vill inte ha det så här. Och jag antar att du känner detsamma. Det är slut med mig och Selena. Så oroa dig inte, men sanningen är den att jag inte gillade henne på det sättet. För den jag gillar är du! Bara du! Du är min "One Less Lonely Girl"! Även fast du kanske inte känner det samma så ska du veta att jag älskar dig över hela mitt hjärta. Trots att vi inte kännt varandra så jätte länge, så känns det som om jag kännt dig hela mitt liv. Jag älskar dig Sara, även fast du inte vet om det. Just nu så sitter jag på hotellet, har snackat med dina vänner. Det är därför jag skrev detta. Kanske när du läser det så är det vi igen? Eller så är det bara du.. jag... inget vi. Men det hoppas jag verkligen inte. Så är det så att det är "du och jag" då vill jag att du skulle få det här brevet. Så om du någonsin gillat mig på riktigt och verkligen bryr sig när någon mår som sämst, möt mig utanför det här nöjesparken ni har. Liseberg eller vad ni kallar det? Möt mig där klockan 18.00. För Sara.. Jag älskar dig och kommer stå där hela natten om det behövs. Jag lovar. / Kanske din Justin"

Skrev han och jag kände hur jag blev helt varm. Jag måste komma! Jag måste det..

Justin's Perspektiv:

När jag såg henne försvinna så blev jag helt kall. När jag kände hennes läppar mot mina så blev jag knäsvag. Senare på dagen när jag gjort några interljuver och sånt så orkade jag inte mer. Jag åkte hem, gjorde i ordning mig. Hoppades på att hon skulle, jag hade verkligen världens bästa present. Hon måste älska det! Även jag skulle älskat det, ja har själv aldrig gjort det förut. Det skulle bli första gången. Jag satte på mig ett par svarta byxor och en vanlig t-shirt. Jag ville inte klä upp mig, det skulle bara blir fel.

När klockan började närma sig halv 6 så tog jag lite parfym och ringde sen Kenny. Han skulle hämta mig kvart i 6. Eftersom jag bode på ett hotel som log på avenyn som det kallades så var det välligt nära. Jag bode på ett hotell som heter "Hotell Avalon". Hade hört att dom hade pool på taket men hadde aldrig orkat bry mig. Det knackade på dörren och där stod Kenny. Vi gick tysta ner till bilen för jag orkade inte säga något. Tänk om hon inte kommer? Hela jag skakade av nervositet. Jag hade aldrig vart nervösare, skulle jag ställa in allt? När bilen stannade så kollade Kenny bak på mig och log lite.

- Hon är här! Sa han och pekade åt höger.

 Jag kollade dit, och ja. Där stog hon. Världens finaste tjej.. Sara! Jag gick nervöst ut ur bilen och började gå mot henne.

- Hej. Sa jag tyst och hon vände sig mot mig.

Hon hade på sig en kort vit klänning och hade lockat håret i bruna stora lockar. Hon kollade upp på mig och jag kunde nästa se en längtan i hennes blick. Hon log ett svagt leende och jag kände ett glädjeskutt i hela min kropp Hon var verkligen här, här på riktigt. Kenny ställde sig en bit bakom och det var några fans, men inte för mycket.

-hej.. Svarade hon och kollade ner. Jag tog hennes hand och brydde mig inte vid detta laget om någon såg oss, det spelar ingen roll. Vi sa ingenting utan bara gick. Innan den stora överaskningen skulle vi äta. Vi gick bakom avenyn för att hon inte skulle märka min överaskning och det var nu fullt med paparazis. Alla frågade samma fråga, "Dejtar ni? Är ni tillsammans? Hur länge har ni haft ett förhållande?". I still med det. Vi svängde snabbt in på en resturangen som vi hade förbokat Det var bara vi här och ingen annan fick komma in. Detta måste gå, hon ska bli min igen.

Sara's Perspektiv:

Justin var så snygg. Han behövde inte ens klä upp sig för att se bra ut, han såg bra ut i vilket fall som helst. Vi gick in på en mörk och mysig resturang, det var bara vi här. En man ledde oss till ett bord lite längre in och det var hur mysigt som hellst. Vi hade bara hälsat på varandra, efter det hade vi inte sagt ett ord. Vi satte oss ner under tystnd och jag ville egentligen bara slänga mig över honom.

- Hur har du haft det då? Mummlade Justin tillslut. Jag ryckte lite på axlarna och kollade up på honom.

- Sådär, lite upp och ner. Själv då?

- Jodå, det har väll gått bra. Sa han men jag såg att han ljög. Jag kände mig så taskig.

- Okej. Jag har saknat dig, saknat dig och mig. Det vi hade. Sa jag men ångrade mig snabbt. Vad fan sa jag så för? Det skulle sabba allt nu. Jag kollade ner i golvet och ångrade mig bara mer när han inte sa något.

- Gör du? Sa han tillslut och jag nickade tveksamt.

- Ja.. Mummlade jag.

- Du ska veta att jag har också gjort det. Jag har saknat det något otroligt, jag älskar dig Sara! Jag gör det fortfarande, och allt jag vill är bara att hålla om dig när du är ledsen. Skratta med dig när du är glad. Sura med dig när du är sur och lugna dig när du är arg. Det är allt jag vill, och som du märker så är jag inte rädd för att säga sanningen. Sara, om jag kunde. Då hade alla fått veta att det var vi, men det går ju inte. Det är ju inte vi.. Sa han och jag kände mig nu ännu taskigare.

- Justin Förlåt, men jag har det lika svårt jag. Det var inte jag som gjorde fel, även fast allt jag vill är att ta tillbaka dig så går det ju inte. Jag kan inte, jag vill inte ha ett förhållande med någon jag inte litar på. Och jag ve inte, vi får helt enkelt vänta och se vad som händer.. Mummlade jag och vi satt och snackade lite smått.

Vi fick sen in vår mat och jag såg hur en massa männsikor gick på utsidan med en massa olika flaggor där det stog Bieber och liknande. Varför gick dom bara förbi. När jag frågade Justin så sa han bara att han hade en konsert imorgon och det antagligen var därför. När vi ätit upp den goda maten så var det dags att gå. Tills Justin plötsligt stannade mig och bad mig komma.

- Sätt på dig den här! Sa han och la fram en ögonbindel. Inte nu igen, han och hans överaskningar.

- Justin, du behöv..

- Sätt på dig den bara! Sa han och log stort.. Jag suckade och satte sen på mig den. Vi gick sen ut och Justin hållde mig hårt runt midjan för att jag inte skulle gå fel. Vi satte oss i en bil och började åka, vart? Det visste jag såklart inte. Jag kände hur bilen stannade och Justin ledde ut mig.

- JUSTIN, JUSTIN, JUSTIN! Hörde jag hur massa skrek. Jag hörde hur visa skerk att dom hatade mig och Justin verkade höra det.

- Bry dig inte, du ska bara veta vad det är. Sa han och la armarna runt mig bakifrån.

- Jo, det blir ju ltie svårt med ögonbindeln. Skrattade jag och jag kände hur han tog av den. Jag öppnade ögonen och det var folk överallt. Vi stod längst upp på Avenyn och det var fult med paparaiz, fans och gud vet inte vad! Det var helt otroligt. Var detta för mig?

- Sara. Vänd dig om. Skrek en söt tjej och jag log lite. Jag vände mig om och blev hellt stel. Nej. Detta får inte vara sant. Jag skakade nästan, detta var helt otroligt.


Oj, vad är det?  OCH OJ VILKET LÅNGT CHAPTER! Haha, somsagt har ju min dator virus så jag använde mammas jobb dator! Så tacka mig genom att kommentera. Får jag många kommentarer hinner jag kanske skriva 31 innan jag går ;) Och sorry för den dåliga stavningen, men jag cpar detta tangetbordet!