"Hej Justin" jag ville inte vara dryg, det var faktiskt julafton. Han granskade mig länge, utan att säga ett ord. "Vad gör du här?" han besvarade fortfarande inte min fråga, han var fortfarande tyst som en mus. Han ögon blänkte till och jag visste inte vad jag skulle säga. Varför sa han inget? "Justin? Hallå?" han snyftade till och jag kunde tydligt se att han nu grät. Tårarna bara rann ner för hans mjuka kinder. Och jag fick plötsligt ångest. "Förlåt" utalades ut hans perfekta läppar. Hela mitt mod sjönk ner till botten och jag kände mig som en riktig skit. Jag kände mig smutsig. Men varför? Det var han som hadde gjordt fel. Inte jag. "Förlåt mig Mel, jag har betett mig som en riktig skit.. Snälla, jag älskar dig!" jag fick en klump i magen och försökte hålla inne tårarna. Men det gick inte. Oh great! Nu ska det bli gråtkalas..

"Snälla Mel, kom ner! Jag har en sak till dig!" jag snyftade till och skakade på huvudet. "Varför är du inte med din familj?" sa jag lågt och han suckade. "Jag kunde inte, ville vara med den jag älskar mest i hela världen! Jag ångrar mig så mycket, jag kommer inte klara en sekund till utan dig. Jag kommer dö Mel.. Jag älskar dig, älskar dig och älskar dig! Snälla kom ner nu! Annars kommer jag upp till dig. Och om din pappa säger nej, då kommer jag använa mig av mina ninja skills!" han lät allvarlig, men jag kunde inte undgå att skratta. Hans ninja skills, haha. Jag suckade och tänkte efter. Det skulle väll inte skada att gå ner? Jag nickade svagt och gick sen ut från ballkongen. Jag gick ut ur mitt rum och ner för trapporna. Precis innan jag skulle gå ut så stoppade min kusin brad mig. "Melanie! Vi ska öppna pressenter nu!" han log stort och jag suckade. "Jag kommer snart" jag trängde fram ett leende och sprang sen ut. Jag sprang bort till baksidan av huset och där satt han. På gräsmattan, med ett lila littet paket. Han hade inte märkt mig, för han kollade upp på ballkongen. Stackare, han måste trott att jag dissat honom. Jag gick sakta fram och satte mig bakom honom. Han hade fortfarande inte märkt mig. Jag satt tyst, lyssnade på hans andetag och la mig ner i grässmattan. Jag slöt ögonen och på något sätt kände jag mig lycklig.

"Mel, varför kom du?" sa han. Utan att röra på sig. Jag öppnade ögonen och stirrade in i hans rygg. "Hur visste du att jag var här?" mummlade jag och han började skratta lite svagt. "Jag känner din närvaro, det går inte att missa den man älskar" han vände sig nu försiktigt om och log lite. Han hade slutat gråta men hans ögon var röda. han la sig ner på magen och kollade på mig. "Förlåt, men du är väldigt vacker" jag fnissade till lite och kände mig plötsligt nykär. Justin kändes så rätt, men endå så fel. "Du ser heller inte så dålig ut" sa jag och kollade ner på Justins öppnade shorta. "Haha, ganska konstig att man kan vara så lättklädd här i Canada, i Sverige så var det snö på jullafton, om du vet vad det är" han började skratta hastigt och jag kollade på honom med ett höjt ögonbryn. "Du ska bara veta hur mycket snö det är här i vanliga fall, snön har bara inte kommit ännu. Den kommer i början av året!" Jag skrattade lite samtidigt som jag nickade. "Okej, Bieber.." han log lite och lutade sen huvudet på sina armar. Jag granskade han fina läppar och mötte sen hans ögon. Allt kändes så underbart med honom. Han gjorde mig så lycklig, därför var det så svårt när han lämnade mig. "Varför gråter du?" Justin satte sig snabbt upp och tog sin tumme och drog försiktigt bort några tårar från min kind. Jag som inte ens märkt att jag grät började skratta lite. "Jag vet inte.. För jag inte kan lite på den jag älskar kanske?" sa jag kallt och han ryggade snabbt undan. Han suckade och kollade sen ner på sitt paket. Han räckte fram det till mig och log lite snett. "God Jul, Mel" Jag kollade ner på det lilla paket och kollade sen upp på Justin. "Justin, nej. Jag har inget till dig eller så, ja-" " Mel, ta det! Öppna det, nu" han lätt allvarlig men jag visste att jag inte skulle käfta emot. Han skulle inte ge sig. Men jag kom på en sak som han skulle få..

"Okej, jag tar det. Om du lovar mig en sak?" han nickade och ett litet leende lekte på hans läppar. "Att du tar emot min pressent" han kollade oförstående på mig. "Har du något till mig?!" jag skrattade lite och nickade. Jag öppnade sen Justins pressent och drog upp ett littet kuvär. Jag öppnade det och snabbt åkte två flygbiljetter ner. Jag tappade andan, visste inte vad jag skulle säga. Resan var till Rom. Jag kollade upp på Justin och slängde mig runt hans hals. Jag kramade om honom, hårt. "Är det till mig?" viskade jag emot Justins hals. Han skrattade lite samtidigt som han nickade. "Ja.. Jag antar det" Jag kramade om honom hårdare, och nu skulle han få min pressent. Något som inte ens förstog att jag gav han. Han fattade inte ens själv. Han kollade på mig med en kärleksfullblick när jag sagt det. Och det var något som gjorde mig glad, att jag gett honom det. Att jag gett han en andra chans, som vänner.

Ojdå! Det trodde ni inte vaa?! Hihi. Men bli inte allt för glada, för dramat är lååååångt ifrån slut. Ni ska bara veta vad som kommer hända ;) Kyssar Ida&Fanny!