Jag tryckte in den stora väskan i det alldeles för lilla bagageutrymmet på bilen och stängde sen igen dörren. Jag tog upp min hand väska och gick runt till baksättet. Öppnade dörren och satte mig sen med ett suck. Pappa stängde min dörr åt mig och satte sig sen framför mig. Mamma satt bredvid pappa, och Joselyn bredvid mig. Jag lutade mig tillbaka i sättet med ett högt stön. Sist vi var där, så blev jag av med oskulden. Jag var bara 14 år då.  Det var en speciell kille. Någon jag verkligen älskade, trodde jag. Vi skulle bara vara där under sommaren, men jag blev kär. Efter 2 veckor, så gjorde vi det. Och molly, min bästa vän som bor där, går i samma klass som honom. Och jag är rädd att få träffa honom.

Vi ska till Atlanta för er som inte fattat det. Och vi har även ett hus där, som vi brukar åka till varje sommar. Men vi ska bara stanna där i 1 vecka denna gången. För sen ska pappa jobba. Som vanligt..

"FLIGHT 327 TO ATLANTA, GO TO DOOR 3. I REAPEAT, DOOR 3. LAST CHANCE!", rösten i högtalarna lät sur. Jag drog tag i min väska och sprang snabbt efter mamma, pappa och min ireeterande storasyster Joselyn som kommit en bit. Vi skyndade oss till port 3. Och gissa vad? Vi hann precis. Jag log vänligt mot surtanten som stog vid väskorna. Vi skyndade oss på det stora planet och drog sen upp våra biljetter. Eftersom vi var 4, och alla säten var belägna 3 och 3, så fick jag och Joselyn sitta bredvid varandra, och mamma och pappa framför. Jag satte upp väskan och samma sak med Joselyn. Vi hade riktigt tur, ingen satt bredvid oss. Joselyn satt längst in och jag längst ut. Efter drygt en kvart så var planet igång. Jag visste att det var fel av mig att inte stänga av min mobil, men jag kunde inte rå för att kolla till den när någon skickat ett sms. "Pundhuvud", lyste på skärmen. Jag kollade förskräckt på mobilen  och drog den närmre mig. Jag öppnade upp smset med en orolig blick. "Kolla bakom dig!" mitt hjärta måste ha fördubblats i hastighet. För jag tror nästan att jag kunde höra det slå. Jag vände mig försiktigt om. Där var han. Med ett brett flin också. Jag vände mig snabbt tillbaka och kollade på Joselyn. Hon lyssnade på musik. Great! "Chaz! Vad gör du här? Och vafan! Stäng av mobilen. Vill du döda oss alla eller?", skrev jag snabbt in. Men nästan lika snabbt fick jag svar. "Jag ska besöka en vän ;) Är det förbjudet? Kul att du sitter och ber mig stänga av mobilen, när du själv smsar med mig med din egna. Den verkar heller inte så avstängd?", stod det och jag fnös till. "Jag skulle stänga av den, när du skrev något. Men nu ska jag stänga av den påriktigt. Ha det bra!", svarade jag. "Grymt! Då har jag en anledning till att säta mig bredvid dig och snacka! ;)", svarade han och jag suckade tyst. Helvete. Jag stängde av mobilen och drog snabbt upp min hörlurar och pluggade in dom i mina öron. När jag satte i dom i in mobil så insåg jag att jag precis stängt av den. Helvete igen. "Hej!", hörde jag en välbekant röst säga. Jag knep ihop och låtsades att jag inte hörde honom. "Game over. Din mobil är avstängd pucko, dra ut hörlurarna och lyssna på vad jag har att säga!", jag svalde och nickade. Drog ut hörlurarna och vände mig mot platsen bredvid. "Hjälp", sa jag tyst när jag insåg hur nära han var.

Han log lite, och nu var det inget flin, utan ett leende. Jag besvarade hans leende och han satte sig på den lediga platsen bredvid. Jag vände mig emot Joselyn som hade slutna ögon. Hon sov säkert. Jag vände sen tillbaka blicken till Chaz som såg ångerfullt på mig.

"Förlåt..", mummlade han och kliade sig i nacken. Jag kollade oförstånde på honom och han svalde hårt. Så att säga.  "För vad? För igår? Det är lungt.. Alla är fulla ibland..", mummlade jag tyst och rättade lite på ryggen. Han skakade på huvudet och möte min blick. "Inte bara det. För allt. För att du hatar mig!", fortsatte han. Jag behövde inte höra mer. Jag förstod precis. Jag vet inte vad som hände. Men att bara tänka på det fick mig att rysa, och även få min hjärna att börja arbeta. "Nej..Nej, nej! Du ska träffa han? Eller hur? Det får inte vara sant.. Han kommer inte vara på flygplatsen? Eller hur?", han suckade. "Ja, det är han. Och nej det kommer han inte, jag ska ta bussen. Han vet inte att jag kommer idag, skulle egentligen kommit imorgon", sa han snabbt. "Men vad ska jag göra för att förlåta dig? Jag gillar verkligen dig..", fortsatte han. "Som en vän", lade han snabbt till. Jag kollade oförstående på honom. "Du känner mig inte..", röt jag. "Nej, och du känner inte mig. Kan du inte ge mig en andra chans?", muttrade han. Jag mötte hans bruna ögon. Dom var väldigt fina faktiskt. Och på något sätt fick just det mig, att låta det förflutna vandra iväg. Och tänka på nutiden. Jag vet inte vad som hände. Men allt bara släppte. "Jag förlåter dig..", mummlade jag så tyst att jag själv knappt hörde det. Han brast ut i ett stort leende. "Great! Vad bra, då kan jag få sitta här med dig under resten av resan?", jag skrattade samtidigt som jag nickade.

"Visst, Chaz. Visst!"

Jag tryckte in den stora väskan i det alldeles för lilla bagageutrymmet på bilen och stängde sen igen dörren. Jag tog upp min hand väska och gick runt till baksättet.

Öppnade dörren och satte mig sen med ett suck. Pappa stängde min dörr åt mig och satte sig sen framför mig. Mamma satt bredvid pappa, och Joselyn bredvid mig. Jag lutade mig tillbaka i sättet med ett högt stön.

Sist vi var där, så blev jag av med oskulden. Jag var bara 14 år då.  Det var en speciell kille. Någon jag verkligen älskade, trodde jag. Vi skulle bara vara där under sommaren, men jag blev kär. Efter 2 veckor, så gjorde vi det. Och molly, min bästa vän som bor där, går i samma klass som honom. Och jag är rädd att få träffa honom.

Vi ska till Atlanta för er som inte fattat det. Och nej det var inte Justin. Han lämnade mig i flera veckor efter att vi kysst varandra. Sen lämna han landet och blev kändis. Och vi har även ett hus där, som vi brukar åka till varje sommar. Men vi ska bara stanna där i 1 vecka denna gången. För sen ska pappa jobba. Som vanligt..

"FLIGHT 327 TO ATLANTA, GO TO DOOR 3. I REAPEAT, DOOR 3. LAST CHANCE!", rösten i högtalarna lät sur. Jag drog tag i min väska och sprang snabbt efter mamma, pappa och min ireeterande storasyster Joselyn som kommit en bit. Vi skyndade oss till port 3. Och gissa vad? Vi hann precis.

Jag log vänligt mot surtanten som stog vid väskorna. Vi skyndade oss på det stora planet och drog sen upp våra biljetter. Eftersom vi var 4, och alla säten var belägna 3 och 3, så fick jag och Joselyn sitta bredvid varandra, och mamma och pappa framför. Jag satte upp väskan och samma sak med Joselyn.

Vi hade riktigt tur, ingen satt bredvid oss. Joselyn satt längst in och jag längst ut. Efter drygt en kvart så var planet igång.

Jag visste att det var fel av mig att inte stänga av min mobil, men jag kunde inte rå för att kolla till den när någon skickat ett sms. "Pundhuvud", lyste på skärmen. Jag kollade förskräckt på mobilen  och drog den närmre mig. Jag öppnade upp smset med en orolig blick. "Kolla bakom dig!" mitt hjärta måste ha fördubblats i hastighet. För jag tror nästan att jag kunde höra det slå.

Jag vände mig försiktigt om.

Där var han. Med ett brett flin också. Jag vände mig snabbt tillbaka och kollade på Joselyn. Hon lyssnade på musik. Great! "Chaz! Vad gör du här? Och vafan! Stäng av mobilen. Vill du döda oss alla eller?", skrev jag snabbt in. Men nästan lika snabbt fick jag svar. "Jag ska besöka en vän ;) Är det förbjudet? Kul att du sitter och ber mig stänga av mobilen, när du själv smsar med mig med din egna. Den verkar heller inte så avstängd?", stod det och jag fnös till.

"Jag skulle stänga av den, när du skrev något. Men nu ska jag stänga av den påriktigt. Ha det bra!", svarade jag. "Grymt! Då har jag en anledning till att säta mig bredvid dig och snacka! ;)", svarade han och jag suckade tyst. Helvete.

Jag stängde av mobilen och drog snabbt upp min hörlurar och pluggade in dom i mina öron. När jag satte i dom i in mobil så insåg jag att jag precis stängt av den. Helvete gånger två. "Hej!", hörde jag en välbekant röst säga. Jag knep ihop och låtsades att jag inte hörde honom.

"Game over. Din mobil är avstängd pucko, dra ut hörlurarna och lyssna på vad jag har att säga!", jag svalde och nickade.

Drog ut hörlurarna och vände mig mot platsen bredvid. "Hjälp", sa jag tyst när jag insåg hur nära han var.

Han log lite, och nu var det inget flin, utan ett leende. Jag besvarade hans leende och han satte sig på den lediga platsen bredvid. Jag vände mig emot Joselyn som hade slutna ögon. Hon sov säkert. Jag vände sen tillbaka blicken till Chaz som såg ångerfullt på mig.

"Förlåt..", mummlade han och kliade sig i nacken. Jag kollade oförstånde på honom och han svalde hårt. Så att säga.  "För vad? För igår? Det är lungt.. Alla är fulla ibland..", mummlade jag tyst och rättade lite på ryggen. Han skakade på huvudet och möte min blick.

"Inte bara det. För allt. För att du hatar mig!", fortsatte han. Jag behövde inte höra mer. Jag förstod precis. Jag vet inte vad som hände. Men att bara tänka på det fick mig att rysa, och även få min hjärna att börja arbeta. "Nej..Nej, nej! Du ska träffa han? Eller hur? Det får inte vara sant.. Han kommer inte vara på flygplatsen? Eller hur?", han suckade. Det var ju faktiskt Chaz som gav Justin 40 dollar för att kyssa mig. Det var därför han sa förlåt. "Ja, det är han. Och nej det kommer han inte, jag ska ta bussen. Han vet inte att jag kommer idag, skulle egentligen kommit imorgon", sa han snabbt.

"Men vad ska jag göra för att förlåta dig? Jag gillar verkligen dig..", fortsatte han. "Som en vän", lade han snabbt till. Jag kollade oförstående på honom. "Du känner mig inte..", röt jag. "Nej, och du känner inte mig. Kan du inte ge mig en andra chans?", muttrade han och jag mötte hans bruna ögon.

Dom var väldigt fina faktiskt. Och på något sätt fick just det mig, att låta det förflutna vandra iväg. Och tänka på nutiden. Jag vet inte vad som hände. Men allt bara släppte. "Jag förlåter dig..", mummlade jag så tyst att jag själv knappt hörde det. Han brast ut i ett stort leende. "Great! Vad bra, då kan jag få sitta här med dig under resten av resan?", jag skrattade samtidigt som jag nickade.

"Visst, Chaz. Visst!"