Chapter 1 - How could you even think that?
"Herregud, han är dösnygg", sa Lucy häpet och kollade mot Christian. Jag skakade på huvudet för mig själv samtidigt som jag suckade. "Han är ingenting. Eric är tusen gånger snyggare", sa jag självsäkert och drog handen igenom håret, en vana. "Ja, men Kate har ju spanat in honom. Man vågar man ju inte ens kolla på han, eller är det inte så?", Sa Alice och bytte blickar mellan mig och Lucy. "Tss, vill Ally ha någon - så får hon honom. Så är det bara", mummlade Lucy och jag flinade självsäkert samtidigt som jag nickade. "Tack Lucy, håller med. Men tyvärr så är jag inte intresserad. Inte än i alla fall", jag log och blinkade emot Lucy innan jag reste på mig. "Vi börjar nu", sa jag snabbt och gick ifrån bordet och kände alla blickar kladda sig fast på mig. Som alltid. Och det är så det ska vara. Fast egentligen var jag inte helt hundra på min sak. Lucy som var min bästa vän, är den mest vackraste tjej jag någonsin mött. Hennes långa blonda hår och knallblå ögon var oslagbara. Hennes smala midja och långa ben passade så perfekt ihop. Jag slängde en blick emot henne som log medans hon kollade framåt. Hon är perfekt. Alice var också en väldigt nära vän, tyckte hon i alla fall. Men jag visste att hon var falskare än vad barbidockorna är. Hon är bara med mig för populäritet, det vet jag redan. Men jag orkar bara inte göra något åt det.
Senare efter skolan så hade jag åkit direkt hem. Skolan hade vart precis som vanligt, tråkig, ointressan och allmänt efterbliven.
"Ja, hur skulle jag kunna säga nej till någon sådan fest?", sa jag glatt och la ner nagelfilen på det vita handfatet. Jag drog ur tofsen ur håret och mötte min spegelbild. "Haha jag älskar dig. Du är bäst! Men då syns vi ikväll?", sa Lucy och jag log. "Ja, det gör vi. Klockan 10 utanför Blake?", undrade jag och hoppade upp på handfatet och satte mig. "Yes, puss", svarade hon. "Puss"
Jag la ner mobilen och log för mig själv. Det rosfyllda badrummet kändes plötsligt mycket mindre. Jag skakade på huvudet för mig själv. Jag ställde mig upp och allt började snurra. Jag tog handen emot huvudet och lutade mig emot väggen. Andningsvägarna blev plötsligt täta och min syn började bli suddig, vad händer? I ett försök på att ropa efter någon som kan hjälpa mig så svartna allt till och jag föll mot golvet i ett hårt duns.
-
Hela jag skakade till och jag öppnade snabbt mina ögon. Jag låg i ett vitt rum med en maskin kopplad till mig för att hjälpa mig att andas. Jag kollade mig omkring och pep snabbt till av rädsla. Försiktigt satte jag mig upp och sträckte mig efter min mobil som låg bredvid sängen. Plötsligt öppnades dörren och in kom en doktor och mamma. När mamma såg mig gav hon snabbt några mappar till Doktorn och skyndade sig fram till mig. "Du är vaken!", utbrast hon och kramade om mig, länge. Tillslut puttade jag undan henne lite lätt. "Ja, vad gör jag här?", röt jag och vände min blick emot doktorn. "Du svimmade, igårkväll. Din mamma hittade dig på badrummet. Och vi har fått uppgifter om att du fått ett återfall, eller det kanske var fel ordval..", mummlade han och skrev ner något i sitt häfte.
"Va? Av vad?", undrade jag. Mamma harklade och jag vände snabbt min blick emot henne. "Har du börjat igen?", sa hon ledset och jag kollade oförståendes på henne. "Med vad?", undrade jag ännu en gång. Hon svalde. "Med dina matproblem", rättade doktorn och jag vände mig snabbt mot honom. "Verklige inte, hur kan du ens säga så, ut ur rummet. Eller nej, jag går", röt jag och ställde mig snabbt upp. Jag tog tag i mina saker medans doktorn hjälpte mig få bort alla sladdar. "Kan hon gå då? Är hon redo?", undrade mamma och jag fnös emot henne. "Ja, men jag råder henne att stanna hemma idag", sa han och vände sig emot mig men jag ignonerade han totallt och tog snabbt min mobil och lämnade snabbt rummet.
Jag satte mig i bilsättet där fram och strax efter satte sig mamma bredvid. En behagligt tystnad spred sig i bilen och mamma körde hemmåt. Först när jag låg i sängen för att sova insåg jag vad jag missat. Lucys fest, visst var hon säkert besviken. Men jag tvivlar inte en sekund på att hon har förståelse. Hon är underbar, världens bästa vän.
Jag la ner mobilen och log för mig själv. Det rosfyllda badrummet kändes plötsligt mycket mindre. Jag skakade på huvudet för mig själv. Jag ställde mig upp och allt började snurra. Jag tog handen emot huvudet och lutade mig emot väggen. Andningsvägarna blev plötsligt täta och min syn började bli suddig, vad händer? I ett försök på att ropa efter någon som kan hjälpa mig så svartna allt till och jag föll mot golvet i ett hårt duns.
-
Hela jag skakade till och jag öppnade snabbt mina ögon. Jag låg i ett vitt rum med en maskin kopplad till mig för att hjälpa mig att andas. Jag kollade mig omkring och pep snabbt till av rädsla. Försiktigt satte jag mig upp och sträckte mig efter min mobil som låg bredvid sängen. Plötsligt öppnades dörren och in kom en doktor och mamma. När mamma såg mig gav hon snabbt några mappar till Doktorn och skyndade sig fram till mig. "Du är vaken!", utbrast hon och kramade om mig, länge. Tillslut puttade jag undan henne lite lätt. "Ja, vad gör jag här?", röt jag och vände min blick emot doktorn. "Du svimmade, igårkväll. Din mamma hittade dig på badrummet. Och vi har fått uppgifter om att du fått ett återfall, eller det kanske var fel ordval..", mummlade han och skrev ner något i sitt häfte.
"Va? Av vad?", undrade jag. Mamma harklade och jag vände snabbt min blick emot henne. "Har du börjat igen?", sa hon ledset och jag kollade oförståendes på henne. "Med vad?", undrade jag ännu en gång. Hon svalde. "Med dina matproblem", rättade doktorn och jag vände mig snabbt mot honom. "Verklige inte, hur kan du ens säga så, ut ur rummet. Eller nej, jag går", röt jag och ställde mig snabbt upp. Jag tog tag i mina saker medans doktorn hjälpte mig få bort alla sladdar. "Kan hon gå då? Är hon redo?", undrade mamma och jag fnös emot henne. "Ja, men jag råder henne att stanna hemma idag", sa han och vände sig emot mig men jag ignonerade han totallt och tog snabbt min mobil och lämnade snabbt rummet.
Jag satte mig i bilsättet där fram och strax efter satte sig mamma bredvid. En behagligt tystnad spred sig i bilen och mamma körde hemmåt. Först när jag låg i sängen för att sova insåg jag vad jag missat. Lucys fest, visst var hon säkert besviken. Men jag tvivlar inte en sekund på att hon har förståelse. Hon är underbar, världens bästa vän.
Hejsan! Denna novellen kommer ENDAST jag (Ida) skriva på, orkar inte förklara varför just nu. Harlee kommer tillbaka, förhoppningsvis Nelly med. Ni får gärna kommentera och kanske sprida bloggen lite! Skulle bli väldigt glad då, tihi. Och creds nu! Lite seg och så i början, men ge den en chans iaf. Puss!!!
Postat av: Felizia
Gryymt även om det bara är första kapitlet!! :D
Postat av: Sara
ASBRA!
Postat av: Johanna
mer :)
Postat av: Madicken
llooveee it ;D;D<33
Postat av: Olivia
Like it, write more!
Postat av: Mathilda
meeeeeeeeeeeeeeeer :D
Postat av: Hanna
länkbyte? <3
Postat av: Ebba
ASBRA!!!♥
Postat av: L
moooorree ♥
Postat av: Anonym
jättebra!! kika gärna in i min jb-novell
