Jag har nog aldrig varit mer nervös i mitt liv, jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna säga det till mamma. Hur jag skulle kunna säga att jag, hennes dotter var gravid med en av de kändaste killarna i världen.
Jag var nog mer rädd över hur hon kommer reagera än att få själva barnet. Jag stängde ögonen och bet mig i läppen innan jag reste mig upp från min säng och slängde iväg mobiltelefonen på sängen. Efter Justins samtal hade jag inte riktigt kunnat vara mig själv. Han som sa de hårda orden till mig i telefonen var inte den Justin som jag hade blivit kär i. Han var inte den Justin som alla andra såg honom som.

"Mamma?" jag ropade lite tyst för att se om hon var hemma.
"Jag är i köket!" svarade hon. Jag drog ett djupt andetag innan jag riktade stegen dit. Jag kollade mig runt för att se om pappa eller Rose var hemma. Men, jag såg ingen som förhoppningsvis var dem någon annan stanns.
"Jag måste prata med dig." sa jag och satte mig ner på en av köksstolarna. Mamma la ifrån sig disktrasan och kollade på mig med en fundersam blick innan hon satte sig ner på den motsatta stolen. "Jag lyssnar." sa hon med ett försicktigt leende. Jag kollade ner på borden och höll på med min tummnagel. Tveksammt öppnade jag munnen, för att strax därefter prata.
"Mamma, jag är gravid." det kom som nästan en viskning. Jag kunde se hur mamma stelnade till för ett sedan säfa högt: "Du är vad?!"
Jag blundade och sa det tydligare. "Mamma, jag är gravid! Justin är pappan, jag vet inte hur det blev som det blev. Men jag är inte stolt över det. Men det finns inget jag kan göra åt det och det ända jag behöver just nu är dig. Någon som inte hatar mig, någon som kan förstå hur jag känner!" sa jag bedjande och vågade öppna mina ögon. Hon sa inget utan kollade bara på mig. Jag kände hur tårarna kom och jag kollade ner på bordet medan dem rann ner för mina kinder.



"Är du säker?" frågade mamma med känslolös röst. Jag nickade tveksammt.

"Vi ska till ungdomskliniken imorgon, så vi kan se så att du verkligen har rätt. Jag kan ju inte ha en unge som får barn innan hon knappt har hunnit leva!" sa mamma bestämmt. Jag nickade lätt och reste mig upp från den hårda stolen. Jag var helt stel i benen av att ha suttit ner i flera timmar och pratat med mamma om detta.