Jag var grymt fundersam. Jag visste inte ens vad jag tänkte på. Jag kollade ut genom fönstret och såg regnet falla hårt mot marken. Jag suckade och kollade ner i mina händer. Hade jag kunnat, hade jag antagligen gråtit just nu. Men jag tror att mina tårar tagit slut, konstigt nog. Jag har gråtit ofartbart mycket på senaste. Jag hörde några röster närma sig och jag slog snabbt upp blicken. Mamma och Caroline, tjejen som tagit hand om mig här på ungdomskliniken steg fram runt hörnet. När jag mötte mammas blick såg jag att den var oroad. Caroline märkte min spända blick och dom kom direkt fram till mig.

"Hejsan, hur har det gått? Hur är det med dig?", frågade Caroline och satte sig på huk framför mig. Jag ryckte bara på axlarna och kollade bort. Mamma stönade till i bakgrunden. "Okej, jag har dina resultat", hon var lugn, och det lugnade ner mig lite. Men på att tyda deras blickar så kändes det inte rätt. "Men säg då", sa jag surt och mamma stönade ännu en gång och satte sig på stolen bredvid mig. "Är jag gravid?", mummlade jag när Caroline fortfarande inte svarat. Nu kollade hon upp på mig, nickandes. Jag visste det. Jag kunde känna tårarna närma sig, men jag gjorde allt för att hålla dom inne. Mamma omfamna min han och Caroline reste på sig. "Men.. Samtidigt nej", sa hon och det fick mig att kolla upp. "Va? Vad menar du?", hon kollade bort och svalde och vände sen sin blick emot mig igen. "Jag har kollat igenom dina röntgenbilder, och det fanns absolut liv där i", mina ögon smalnade och jag ställde mig försiktigt upp. "Fanns?"

Jag andades tungt och andningen kändes bara jobbigare och jobbigare. Hon nickade tillslut. "Jag är ledsen Summer", mummlade hon och vände sen blicken emot mamma. "Jag låter er vara ifred, så får du förklara för din dotter. Det känns oftare säkrare för dom då, att det är någon dom litar på, och barnet är soppas litet att det kommer försvinna av sig själv", med dom orden lämnade hon rummet. Jag stirrade rakt framför mig. Jag visste inte om jag ville sluta andas, eller vad jag ville göra. Justin är borta, och barnet i min mage är borta. Det enda jag skulle haft kvar ifrån Justin. "Älskling..", mamma strök mig försiktigt över handen och jag svalde. Tårarna ville inte rulla ner längst kinderna. Dom stannade innaför. Jag vill bara brista ut i gråt, men jag kunde inte. "När dog hon?", sa jag tyst och drog åt mig min hand. "Det var en han, för två dagar sen", sa hon lika tyst som mig. Saker började svaja till och jag behövde luft. Jag behövde komma härifrån. "Okej", mummlade jag och sprang för allt jag hade därifrån.

Det hade bara gått tre dagar sedan jag fick reda på det. Det som äcklade mig var att jag inte visste om barnet hade kommit ut än eller inte. På något sätt hatade jag honom, men samtidigt var han mitt barn. Har skulle kunnat vara mitt första barn här på jorden. Jag hörde hur någon knackade på dörren till mitt rum. Jag valde att inte svara och var bara tyst istället. "Summer, kom igen, vi vet att du är där inne", jag suckade högt och jag hörde hur dom steg in i rummet. Jag satt lutat emot mig säng, utan att vända blicken emot dörren. Jag visste redan att det var Chelsea och Chaz endå. Så som dom börjat umgås på senaste, dom kan ju lika väll gifta sig och skita i alla andra. "Vad vill ni?", sa jag kallt. Chelsea kom fram och satte sig mitt emot mig, strax efter kom Chaz. Hur kunde jag veta. "Jag hörde vad som hänt, jag vet att du är gravid. Chaz med, Justin berättade för Chaz", sa hon och svalde. Jag stönade högt. "Kan inte han hålla sin käft stängd den.. Åh", jag slog till handen i golvet och Chaz svalde. "Så det är sant?", undrade Chaz tyst. Jag slöt ögonen och öppnade dom igen. "Nej", svarade jag. "Jag var, gravid", röt jag och reste på mig. Jag gick fram till mitt skrivbord och drog åt mig min mobil och satte mig på sängen. "Va.. Så du gjorde abort endå?", undrade Chaz nyfiket. Chelsea ireeterat. "Chaz", röt hon och slog till han på axeln. Nu blev det bara för mycket. Jag satte mig snabbt ner på govlet igen och mötte Chaz blick. "Nej Chaz, jag fick missfall", med dom orden lämnade jag rummet och på länge började tårarna rinna. Kan det bli värre.

---

Ida här! Haha dom flesta ville att hon skulle få missfall, så det var så det fick bli. Ganska tråkigt del kanske! Men kommentera gärna, så kanske ni får nästa idag;)