Dagen gick fort och kockan blev sju på kvällen. Istället för mina mindre varma kläder tog jag på mig ett par blåa jeans och en grå kofta. Jag släppte ut mitt hår och det la som i lockar på mina axlar. Jag letade fram min gamla svart väska och la ner det nödvändigaste, mobilen, nycklar och min börs.
När jag var klar gick jag ner till hallen och drog på mig ett par slitna vita converse och tog ner min ny inköpta svarta jacka, jackan tryckte jag ner i min väska.
"Mamma, pappa, Rosa, jag går till sjön!" ropade jag precis innan jag smällde igen dörren med en smäll.



När jag var mindre hade jag och Rosa hittat en sjö mitt i en skog. Vi hade gått hit nästan var dag när vi väl var i ATL, men när vi båda blev äldre glömde vi nog bort sjön ett tag.
Jag brukade gå hit förra gången vi var här för att bara tänka, det var en perfekt plats för det. Och jag behövde verkligen tänka på allt. På mitt liv.

Allt som har hänt under detta året är mer än vad man hade kunnat önska sig. Fått sitt hjärta krossat många gånger av killen jag älskade de hårda orden han sa för så längesedan gör fortfarande ont i mig. Men det som gör mest ont är att han inte ens har smsat eller ringt för att bara kolla om jag ver okej.
Missfallet jag hade gjorde inget bättre, i början var jag faktiskt glad över att ha Justins barn i min mage, för då hade jag i alla fall en del av honom kvar. Men när barnet var borta hade jag inget, inget.
Att komma tillbaka till skolan, där alla nu hatar mig, var inte precis det roligaste heller. Alla som jag någonsinn har kallat vän hatar mit lika mycket som alla andra. Fast jag inte har gjort något mot dem. De påstår att jag har skadat deras 'lilla bebis' som i själva värket är Justin. Att de har sett bilder på han, när han såg så ledsen och sårbar ut. Och utan at veta den verkliga orsaken drar de sina egna slutsatser och ger skulden på mig. När det egentligen var jag som blev mest sårad.

"Summer?!" den rösten som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna drömma om att höra just här vid denna sjön av alla ställen i ATL är den här. Stelt vände jag på huvudet och mötte hans bilck. Blicken som jag en gång hade älskat, som jag en gång hade blivit knäsvag av.
"Vad fan gör du här? Stalker du mig eller?!" frågade han mig med en sur blick. Jag reste mig upp från den kalla och hårda stenen.
"Men förlåt för min existens sir ska jag pussa dina fötter och avguda dig också? Eller ska jag bara försöka mig på att stalka dig som jag uppenbarligen gör! Men vet du var Justin? Du kan dra åt helvetet!" sa jag kallt och kollade akt in i hans ögon. Han kollade stelt på mig utan att visa några kännslor alls. Bara några sekunder efter hade jag tagit min väska och gått så fort som jag kan ifrån honom. Ifrån han som jag aldrig mer i hela mitt liv vill träffa.