6 år senare;
"Nej, kom tillbaka Andy!", när jag plötsligt insåg att Andy inte satt bredvid mig i sin lilla stol, fick jag panik. Jag kollade snabbt upp och såg min lilla femåriga flicka springa över gatan och in i parken. Jag slängde snabbt iväg min mobil och reste mig snabbt upp. Jag sprang efter henne och när jag kom fram till parken såg jag att hon stannat upp vid en liten tjej. Jag suckade argt och skyndade mig fram. Jag bärde snabbt upp Andy och gav henne en sur blick. "Du får ALDRIG springa iväg ifrån mig sådär, förstår du hur orolig mamma blev där", röt jag och Andy vek undan blicken för att inte möta min blick. "Förlåt", sa hon tyst. "Andy, kolla på mig", hon kollade försiktigt upp på mig och jag suckade. "Det är lugnt, bara du inte gör sådär igen", hon nickade snabbt med ett svagt leende på läpparna. Jag släppte sen ner henne på marken. Jag gick ner på huk och kollade på tjejen bredvid. Hon hade stora nyfikna ögon. Dom var knallblåa och hon hade sitt bruna hår uppsatt i en tofs. Hennes leende speglade ett leende jag kände igen. Hon kanske går på Andys dagis. "Vem är detta då?", undrade jag och kollade på Andy. "Summer heter hon, som du, får jag leka med henne?", jag kunde inte annat än nicka och sen ställa mig upp. Jag gick bort och satte mig på en bänk och drog blicken emot Andy och Summer som lekte vid en lekplats lite längre bort.
"Hej, är du Andys mamma?", hörde jag plötsligt någon säga. Jag kollade snabbt upp och fick sen en lång och smal tjej. Hennes ögon var lika klarblåa som Summers, även som mina. Och hon hade en lång fläta på sidan av sitt bruna hår, hela hon påminde mig som en lite yngre verision av mig. Jag log samtidigt som jag nickade. "Japp, det är jag, är du Summers mamma eller?", hon nickade och utan att säga något satte hon sig brevid mig. "Vad söta dom är", sa hon tillslut. Jag nickade och tänkte precis svara henne när henne mobil började ringa. Jag log bara lite istället och hon log ursäktande för att sedan svara. "Hej älskling, ja, nej det är jag inte. Såklart! Jag snackar med en tjej, ja en tjej. Kanske det, nej älskling. Ja okej, hejdå. Puss Justin", med dom orden la hon på och mina tankar stannade snabbt upp. "Justin? Summers pappa eller?", undrade jag och hon nickade. "Ja", hon log. "Jag hade en gång en kille som hette Justin, du kanske inte riktigt..", jag hann inte fortsätta innan hon avbröt mig. "Jag vet, Justin Bieber, eller hur? Hur coolt som helst. Var ett fan av honom när jag var yngre, så jag vet vem du var. Eller ja, är", log hon stort och jag skrattade till. "Jag är van"
-
Kvällen hade närmat sig och jag satt på min och Andys ballkong. Vi bode i en liten två mitt i stan, bara vi två. Mamma hjälpte till och kom hit minst en gång i veckan, annars levde jag ganska bra på min lön som jag fick på att sälja hus online. Något som var väldigt effektivt också eftersom jag var ensamstående och jag inte ville sätta Andy på dagis. Sen jag kom hem ifrån parken hade jag tänkt på Justin. Det var nästan 6 år sedan han lämnade mig, och jag hade fortfarande inte glömmt han. Jag var fortfarande störtkär i killen. Det har aldrig vart så för mig förut. Jag har inte ens träffat en kille sen dess, förutom Andreas. Andys pappa, bara ett halft år efter händelsen med Justin började jag dricka och massa. Det slutat med att jag låg oskyddat med en kille som heter Andreas, som precis Justin gjorde, så stack han och lämnade mig ensam med ett barn i magen. För andra gången. Det sårar mig lite faktiskt, att jag inte kan släppa taget om han. "Mamma", jag skrek till av rädsla och Andy började skratta. "Förlåt mamma, men jag går och lägger mig", sa hon med ett stolt leende. "Okej hjärtat, ska mamma följa med dig upp?", hon skakade på huvudet. "Det är okej, jag är stor flicka nu", hon krammade mig snabbt och hoppade nästan upp till sitt rum. Jag skrattade lite åt henne samtidigt som jag reste på mig ifrån köksstolen. Jag tog med mig koppen med kaffe i och ställde den på diskbänken. Jag sträckte lite på mig och hörde sen hur min mobil pep till. Jag gick fram till bordet och drog åt mig den.
"Hörde att du träffade min dotter idag, gillade du henne? Hon är döpt efter dig..", jag fick svårare att andas och jag kollade försckräkt på mobilen. Jag kände inte igen nummret och tvekade lite innan jag knapprade in ett svar. Tillslut skickade jag det. "Vem?", det tog ett tag innan jag fick svar. Men när jag väll fick ett svar tog det ännu längre tid för mig att våga öppnade det. Men tillslut tog jag mod till mig. Jag öppnade långsamt smset samtidigt som jag satte mig ner på köksbordet.
"Killen som en gång i tiden hade världen underbaraste tjej. Han gjorde något han ångrade, och fortfarande ångrar. Justin Bieber, hjärtat"
Hejdär!
Oj, vad hände där undra ni kanske. Jag ville helt enkelt bli av med novellen. Jag gillade den inte, men ville heller inte avsluta den fel. Hoppas ni gillade slutet, skriven av mig Ida, iaf. Jag vet inte om jag kommer sakna novellen, ärligt!Haha, men undrar om ni kommer göra det. Hata mig inte för mycket nu. Tyckte inte den slutade hemskt, men samtidigt inte perfekt.
Kommentera gärna vad ni tyckt om novellen!
Och en sak till, jag lovar er, helhjärtat, att om vi får massa fina kommentarer om hur novellen varit, och hur ni tycker den var. Bra eller dåligt? Konstig eller normal? Så får ni den nya novellen redan IKVÄLL. Men då snackar vi om en hel del kommentarer, vi måste ju få lite pepp nu va;) Kram!!!!!!!!!!♥
